Iamperfectlylonely

Efter tenta-pluggande sen sjukdom är jag nu tillbaka. Jag beklagar att jag har haft ett så långt uppehåll. Det bara blev så.

Vad har hänt sen sist, förutom sjukdom och tenta?
I skolan har vi börjat med en ny kurs. Det är dags att lära oss hur man lär ut matematik. Väldigt intressant faktiskt. Vi får lära oss om bedömning och liknande. Jag känner mig otroligt motiverad faktiskt. Jag tror det är för att allt annat börjar släppa. Allt det mörka. Allt det onda. Jag har mer plats i min hjärna för ny information. Känns bra.
Dessutom är det dags för VFU, alltså praktik, i fyra veckor med start på måndag. Jag är otroligt spänd över det, lite nervös också. Det ska bli jättekul. Nu ska jag faktiskt få stå framför en hel klass och undervisa. Jag ska faktiskt få försöka lära de någonting. Spännande.

Det är mycket planerat de närmsta två månaderna. Jag ska till syrran i helgen, till Sofia en hel helg i februari, mamma och lillasyster kommer hit, jag ska se Backstreet Boys i Mars med Jessica och jag ska till Norge en sväng i slutet av mars.
Längtar till aaaaallt!!! Jag ska bara klara av att hålla vardagen i shack också. Och ha pengar till att äta. Men det ordnar sig alltid.

Jag tänkte bara meddela att nu har jag en tenta att bli färdig med så fram tills fredag blir det tyvärr inte mycket blogg-skrivande för mig :(
Wish me luck. Gaaaah

Idag är en bra dag, trots ännu en natt från helvetet.
Idag börjar livet se lite ljusare ut.
Jag ska äntligen få vara en liten del av ett litet barns liv igen. Som jag har längtat. Jag ska börja "jobba" som barnvakt åt en liten flicka på 1,5 år. Det ska bli så otroligt mysigt och jag hoppas henne energi smittar av sig på mig.

Däremot har jag ingen matlust. Jag vet inte vad jag ska göra. Har verkligen ingen lust att äta. Jag måste ju för magen gör så ont när jag inte äter, kramp från helvetet. Måste tvinga mig.

Det var väl allt jag hade att skriva idag förutom att jag ska ta sömntabletter för första gången idag. Det är läskigt och spännande på en gång, men framför allt hoppas jag med hela mitt hjärta att det fungerar. Jag orkar inte gå runt som en zombie längre, det funkar inte. Tack mimsi <3

Det är otroligt hur olikt man ser på sig själv jämfört med hur andra ser på en. Jag har fått höra från så många nu, som har varit inne här och läst min blogg, att jag är en av de starkaste de vet. Att jag har klarat mig igenom så mycket. Jag klarar inte att se det som de ser. Men nu ska jag göra ett försök.

Jag har känt mig så svag nu i 8 månader. Allt rasade för mig och jag har knappt känt att mitt liv har varit värt något. Men min vän pekade ut för mig vad jag faktiskt har varit med om de senaste 8 månaderna, och hur stark jag har varit som har orkat med allting.

Vi börjar i maj. Allt rasade. Jag och min kärlek gjorde slut efter nästan 3 år tillsammans. Det tog luften ur mig. Vad skulle nu hända? Vad ska jag nu göra? Min framtid var ju med honom. Allting skulle vara med honom.
I juni började jag packa mina saker. Jag hade beslutat att flytta till Sverige åtminstone över sommaren. Hela lägenheten var tömd på mina saker. Nu händer det på riktigt. Även om jag fortfarande bodde där så kändes det så främmande. Det var ju inte vi längre. Det var inte mitt hem.
I början av Juli flyttade jag. Allt hände på samma dag. Jag slutade på mitt jobb, som jag älskade och trivdes hur bra som helst på, jag sa hejdå till mitt älskade Oslo, jag sa hejdå till mitt hem, och framför allt ett tårfyllt hejdå till min gamla kärlek. Resten av Juli spenderade jag i Sverige. Grät lite varje dag, men fortsatte leva. Fick reda på att jag kom in i både Malmö och Oslo. Jag tog ett beslut som var väldigt jobbigt. Jag flyttar till Malmö. Så började lägenhetsjakten. Jag skulle söka lägenhet/rum själv i en stad jag aldrig hade bott i innan. Jag skulle klara detta själv. Jag hittade något. Det verkade bra.
I augusti flyttade jag mina saker till Malmö. Nu var jag igång, det såg lite ljusare ut. Det var bröllop och jag klarade mitt jobb som brudtärna helt okej. Jag var nöjd. Sen flyttade jag in i mitt rum. Mardröm. Vart fan hade jag nu hamnat?
I September började skolan. Det var läskigt, det var ett nytt liv. Helt okänt. Som jag skulle klara själv. Det gick. Jag träffade fina folk som hjälpte mig igenom det mesta. Trots obefintlig sömn sen i Maj klarade jag mig. Men så var det den lilla detaljen med vart jag bodde. Kvinnohatande rasist. Aldrig mer!! Varje dag hade jag en krampaktig rädsla i magen på att något skulle hände. Jag ville inte vara hemma, det var det värsta jag visste. Jag sa upp rummet.
I Oktober blev det ännu värre hemma för nu visste han ju att jag inte trivdes och skulle flytta. Kylig atmosfär i mitt eget hem. Hatade det! Letade lägenhet för fullt och fick till slut en etta i andrahand, men inte förrän i slutet av November skulle jag få flytta in. Sista oktober flyttade jag från kräket. Men jag hade ju ingenstans att flytta till.. Så mina saker fick flytta in min väns källare. Jag konkade och bar på mina saker i flera dagar. Flyttstädade. Jag skulle klara detta.
November spenderades i ett konstant flyttande runt hos vänner och familj, som jag är evigt tacksam över att de ställde upp! Jag hade knappt någon ensam stund i hela November. Men det gick. Sen var det dags att flytta igen. Två tjejer, praktiskt taget ensamma hela tiden, klarade att flytta två boskap själva. Jag körde med släp bakom bilen mitt i Malmö. Vi klarade det.
I December var jag helt slut. Skoltrött. Utan bra sömn i 7 månader. Jag behövde vila. Och bearbeta allt en gång för alla.

Nu sitter jag här i Januari. Idag orkar jag inte vara stark. Jag tillåter mig själv att vara svag idag. Jag gör minsta möjligt även om jag vet att jag har saker jag borde göra. Jag orkar inte. Idag tackar jag för mig. Tack och hej. Den starka kommer kanske tillbaka imorgon. Vi får se.

Idag har bara varit en sån dag. En sån dag där jag varannan timme gråter och varannan timma är fast besluten att jag ska kämpa tillbaka. En sån dag när jag önskar att jag hade någon i närheten som bara kom hit, utan att säga till och även om jag har protesterat, och bara höll om mig. Bara gav mig en kram och sa att allt kommer att bli bra. Det är allt jag önskar på dagar som denna. Men ja, visst klarar jag mig igenom det ändå, det gör jag alltid. Men en famn runt sig är värt allt.

Dagar som denna sitter jag hemma iklädd min älskade tröja. Tröjan som jag kommer ihåg när min förra kärlek köpte, som vi kallade Sverige-genseren. Den var hans, men det var mest jag som använde den. När jag flyttade fick jag den för att han inte klarade behålla den när vi inte längre var tillsammans.
Nu är den min trygghet. Den har jag på mig när jag känner mig otrygg. Det är som att någon håller om mig, för den är så stor och manlig. Trygg. Jag antar att jag känner lite hopp när jag har den på mig också. Jag vet att jag en gång har känt mig så trygg med personen som en gång hade den. Den vännen som jag saknar så mycket, som hade den där trygga famnen som jag idag önskar jag hade.

Jag önskar jag en dag hittar den tryggheten igen.

It's getting complicated.... We should stop...

Fuck you, it's your loss...
Here I am, pouring my heart out, with feelings i hope is not real but feels extremely real.. I am ready to be there, to help you through your tough days, to be a helping hand, to hold you.

But it's getting too complicated. So no. Apparently.

Here is a strong, loving, caring, awesome humanbeing who was ready to give her time and a part of her to you. She is going to be a great mum one day. She is going to be an awesome teacher. She is always doing her best in giving people the love they deserve. She is trying to be the best of friends to her loved ones.

It's your loss.


Okej, ska inte slösa mer tid på detta nu. Har en dålig dag. Nu ska jag ut i regnet och försöka bearbeta denna dåliga dag. Hoppas jag lyckas och kan få en bättre kväll.

Jag är värd mer, visst är jag? Jag hoppas i alla fall det. Jag försöker tro det.

Underbart, fortfarande vaken! Ska upp om mindre än två timmar. Älskar livet

Idag har jag varit aktiv! Gick upp 10 efter några timmars sömn, kände mig motiverad att börja dagen. Åt frukost, på med kläder och ut i blåsten på promenad. Kände mig otroligt duktig för andra dagen i rad.. Sen dusch och lunch.. Sen spenderade jag mestadels av dagen till att plugga både hemma och på biblioteket. Så när klockan var 21.30 var jag trött och gick och la mig. Satte igång ljudboken och kände mig avslappnad. Vid 23-23.30 var jag precis i insomningsläget och då sätter idiotgrannarna på musik så det dunkar i hela mitt huvud!! De hade på musiken i någon timma och då blev ju jag klarvaken igen. Nu ligger jag här 03.24, efter att ha legat i sängen i 6 timmar utan att få sova, och blir galen!! Jag ska upp om 3,5 timmar. Åh vad jag längtar efter en dag full av seminarier och press från lärare att faktiskt prestera..

Sluta nu Gabbi. Bara sluta! Du vinner inget på det. Det gör bara ont i dig. Så sluta nu! Inget bra kommer ut av det i alla fall. Lägg ner nu, med en gång. En gång, aldrig mer. Det är så det kommer bli. För han är ett svin som de flesta andra killar. Och det visste du redan innan, du är bara dum som inte följer vad alla andra säger, plus vad dina egna tankar också säger när du inte är insnöad. Sluta nu för fan. Det är bara en crush, det går över bara du slutar. Nuuuu!

snälla

Första steget är nu taget. Jag kom mig ut på en promenad i kall vind efter en natt från helvetet. Jag hade nog inte gjort det om inte Aggi peppade mig, men nu gjorde jag det. Fram tills jag har fått ordning på min sömn ska jag åtminstone gå ut och gå. Löpningen får komma när allt känns lite bättre.
Men jag är stolt, för första steget är taget. Nu ska allt bara bli bättre. Nu ska livet fortsätta klättra uppåt, så högt så jag kan nudda vid molnen.

Efter att ha legat i sängen i någon timma och försökt vakna till och komma upp börjar jag tänka på min hälsa, min kropp och vad som egentligen har hänt med den..

Jag kom att tänka på en händelse som inträffade sig sommaren 2012. Jag var med min dåvarande pojkvän (C) med hans familj i deras sommarhus i Danmark. Vi hade en jättemysig vecka och jag trivdes i deras sällskap, kände mig bekväm och accepterad.
Denna speciella händelsen som fick mig att tänka till var när jag och C skulle laga mat till hela familjen. Vi hade tidigare bestämt att vi skulle alla ha en dag var som vi lagade mat och nu var det vår tur. Vi lagade fläskfilé i gräddsås med potatisklyftor. Som vanligt när det gällde såna här saker kände jag mig inte helt bekväm. Jag fick lite prestationsångest och var rädd för att göra fel.
Jag hade på mig bekväma kläder, joggingbyxor, vitt linne och en tröja över. Vi gick alla runt i avslappnade kläder, det var ju ändå semester. Många gick runt i bara shorts/bikini.. Men så bekväm var inte jag med tanke på att min kropp inte såg ut som de andras kroppar gjorde. De var i bra form, platta magar m.m..
Tillbaka till matlagningen... Det var sommar och blev varmt i köket. Eftersom jag dessutom var lite stressad blev jag väldigt varm och tog av mig tröjan. Tänkte inte så mycket på det eftersom jag kände mig bekväm i sällskapet och jag hade ju ändå ett linne på mig fortfarande till skillnad från många andra.

När maten sedan var nästintill färdig ser C på mig och frågar om jag inte ska ta på mig en tröja över när vi äter.
Som jag kommer ihåg det blev jag blek i ansiktet, tårögd och gick iväg för att ta på mig en tröja även om jag var jättevarm efter att ha lagat massa mat till hans familj. Han märkte att jag blev ledsen men tyckte att jag överreagerade i min reaktion.


När jag nu tänker tillbaka på detta blir jag så jävla irriterad. Inte bara på honom utan på mig själv. Detta var 10 månader innan vi gjorde slut. Och detta var inte första gången som han fick mig att känna mig obekväm i min egen kropp runt andra. Det var inte första gången som han fick mig att känna mig oattraktiv.
Jag gick alltså i över 10 månader i ett förhållande där jag kände mig oattraktiv. Jag gick i ett förhållande där jag kände att min partner inte alls tyckte jag var fin som jag var.

Jag är medveten om att jag gick upp i vikt under vårt förhållande. Men det är fan inte okej att få sin partner att känna sig som jag kände så länge. Det är inte okej!

Jag vill leva ett hälsosamt och lyckligt liv. Jag vill gå ner i vikt och komma i bättre form. Men denna gången gör jag det för min skull, inte för någon annan!

Nu är jul och nyårs-tider över.. Det är dags att sätta igång med mitt liv. Hösten har mest varit en dimma av kaos. Mycket har jag nog skapat själv och förvärrat, men det är så jag hanterar jobbiga händelser. Jag vet inte på vilket annat sätt jag annars skulle kunna hantera det. Men nu går livet åt rätt håll, och det har jag bestämt mig för att det ska göra i fortsättningen också.

Det jag behöver göra är att hitta något jag kan fokusera på så jag inte flyter bort i mina tankar och tänker för mycket på de jobbiga sakerna som har hänt. Jag ska absolut inte stänga de ute, de måste bearbetas. Men nu är det tid för glädje och hopp!

Jag ska börja träna på riktigt. Jag ska lägga min "onda" energi i träningen. Det jag först måste göra är att bara få in det i min vardag, sen går det lite av sig själv. Sen SKA jag sova bättre! Jag mår sämre när jag sover dåligt och på fel tider, så det måste ordnas. Sedan ska jag också prioritera skolan så gott jag kan. Det är viktigt, det är mitt mål i livet. Så varför inte sätta det högt upp på listan?

Något jag måste tona ner är mitt behov för närhet och bekräftelse. Jag måste lära mig att leva mitt liv utan någon bredvid mig innan jag kan släppa in någon långt inne. Det har blivit alltför mycket fram och tillbaka nu. Stopp!

Dessutom ska jag springa vårruset i Maj. Nästa år blir det milen. 2019 blir det Maraton i New York med Aggi!! 30 års present till oss själva, det är vi fan värda!