I believe in you

Det var längesedan jag kände behov av att skriva blogg. Idag gör jag det. Dels för att jag är så otroligt tacksam, och dels för att jag är förbannat trött på mycket livet har att ge.

Det negativa först så jag kan sluta på ett gott humör.

Just när jag känner att livet faktiskt börjar arta sig och det finns hopp för att jag faktiskt kan känna mig lycklig igen på riktigt, då händer nåt som rubbar all balans. Ännu mer trygghet som dras bort under mina fötter. Jag har nästintill fått jobb kastat på mig den sista tiden. Först började jag vara barnvakt, sen började jag som vikarie på min praktikskola, sen fick jag intervju på hemvården i Landskrona och fick jobbet och efter det intervju med vikariebanken till skolorna här i Malmö och fick jobbet där också. Allting skulle ordna sig i sommar, jag kommer ha pengar och kan faktiskt spara lite också. Eftersom jag ska få feriepengar från jobbet i Oslo och skattepengar från Norge också så klarar jag mig mer än fint fram tills första lönen kommer i slutet av Juli. Feriepengarna ska komma 12 juni och skatten förmodligen runt midsommar. Allt funkar ju fint.
Tills banken på något konstigt sätt har fått mitt konto på DNB att försvinna? Hur lyckas de? Och detta upptäckte jag idag, på min födelsedag.. Så pengarna som ska föras över till det kontot kommer jag inte komma åt nu eftersom jag måste försöka få de att skicka de till ett annat konto, vilket inte kommer gå ordna förrän på tisdag.. Så här sitter jag med 400 kr på mitt konto. Första insättningen som helt säkert kommer in på mitt konto är i slutet av Juli. Hur fasen ska jag klara detta? Hyra för julimånad? Mat? Okej, jag ska inte oroa mig innan jag vet, men alltså... jag kommer ju i vart fall inte få pengar den 12 Juni som jag räknat med. Jag måste ju låna. Jag hatar att låna. Min stolthet, mitt duktiga jag, får en rejäl smäll på käften. Och vem kan låna ut massa pengar nu när semestern börjar? Vem ska jag vända mig till? Jag avskyr det. Orkar inte mer sånt..

Så efter jag börjat min födelsedag med att gråta tills jag spydde så blev den fin ändå. Jag har vänner som är otroliga! De ställer verkligen upp när det väl gäller och bara ger och ger. Ni är så fantastiska! Jag har lite svårt med ensamheten när alla fina åkt hem, men efter så mycket kärlek så är jag otroligt nöjd och tacksam.

Finns det något bättre än vänner som ger så otroligt mycket kärlek? Jag tror inte det. Jag vet åtminstone att jag inte hade klarat av detta året utan dem. Aldrig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0