Iamperfectlylonely

Det är otroligt hur olikt man ser på sig själv jämfört med hur andra ser på en. Jag har fått höra från så många nu, som har varit inne här och läst min blogg, att jag är en av de starkaste de vet. Att jag har klarat mig igenom så mycket. Jag klarar inte att se det som de ser. Men nu ska jag göra ett försök.

Jag har känt mig så svag nu i 8 månader. Allt rasade för mig och jag har knappt känt att mitt liv har varit värt något. Men min vän pekade ut för mig vad jag faktiskt har varit med om de senaste 8 månaderna, och hur stark jag har varit som har orkat med allting.

Vi börjar i maj. Allt rasade. Jag och min kärlek gjorde slut efter nästan 3 år tillsammans. Det tog luften ur mig. Vad skulle nu hända? Vad ska jag nu göra? Min framtid var ju med honom. Allting skulle vara med honom.
I juni började jag packa mina saker. Jag hade beslutat att flytta till Sverige åtminstone över sommaren. Hela lägenheten var tömd på mina saker. Nu händer det på riktigt. Även om jag fortfarande bodde där så kändes det så främmande. Det var ju inte vi längre. Det var inte mitt hem.
I början av Juli flyttade jag. Allt hände på samma dag. Jag slutade på mitt jobb, som jag älskade och trivdes hur bra som helst på, jag sa hejdå till mitt älskade Oslo, jag sa hejdå till mitt hem, och framför allt ett tårfyllt hejdå till min gamla kärlek. Resten av Juli spenderade jag i Sverige. Grät lite varje dag, men fortsatte leva. Fick reda på att jag kom in i både Malmö och Oslo. Jag tog ett beslut som var väldigt jobbigt. Jag flyttar till Malmö. Så började lägenhetsjakten. Jag skulle söka lägenhet/rum själv i en stad jag aldrig hade bott i innan. Jag skulle klara detta själv. Jag hittade något. Det verkade bra.
I augusti flyttade jag mina saker till Malmö. Nu var jag igång, det såg lite ljusare ut. Det var bröllop och jag klarade mitt jobb som brudtärna helt okej. Jag var nöjd. Sen flyttade jag in i mitt rum. Mardröm. Vart fan hade jag nu hamnat?
I September började skolan. Det var läskigt, det var ett nytt liv. Helt okänt. Som jag skulle klara själv. Det gick. Jag träffade fina folk som hjälpte mig igenom det mesta. Trots obefintlig sömn sen i Maj klarade jag mig. Men så var det den lilla detaljen med vart jag bodde. Kvinnohatande rasist. Aldrig mer!! Varje dag hade jag en krampaktig rädsla i magen på att något skulle hände. Jag ville inte vara hemma, det var det värsta jag visste. Jag sa upp rummet.
I Oktober blev det ännu värre hemma för nu visste han ju att jag inte trivdes och skulle flytta. Kylig atmosfär i mitt eget hem. Hatade det! Letade lägenhet för fullt och fick till slut en etta i andrahand, men inte förrän i slutet av November skulle jag få flytta in. Sista oktober flyttade jag från kräket. Men jag hade ju ingenstans att flytta till.. Så mina saker fick flytta in min väns källare. Jag konkade och bar på mina saker i flera dagar. Flyttstädade. Jag skulle klara detta.
November spenderades i ett konstant flyttande runt hos vänner och familj, som jag är evigt tacksam över att de ställde upp! Jag hade knappt någon ensam stund i hela November. Men det gick. Sen var det dags att flytta igen. Två tjejer, praktiskt taget ensamma hela tiden, klarade att flytta två boskap själva. Jag körde med släp bakom bilen mitt i Malmö. Vi klarade det.
I December var jag helt slut. Skoltrött. Utan bra sömn i 7 månader. Jag behövde vila. Och bearbeta allt en gång för alla.

Nu sitter jag här i Januari. Idag orkar jag inte vara stark. Jag tillåter mig själv att vara svag idag. Jag gör minsta möjligt även om jag vet att jag har saker jag borde göra. Jag orkar inte. Idag tackar jag för mig. Tack och hej. Den starka kommer kanske tillbaka imorgon. Vi får se.